hellobenjamin,

bästa musikvideon jag vet,
on repeat.

& jag ligger hemma sjuk idag med. tristess överallt.

cykla hem, cykla till parkstaden, äta pizza med fina kompisar. bra tisdag,


så fort jag kommer hem från jobbet hoppar jag i störtsköna & skitfula mysbyxor, nya ponchon & de absolut mest trasiga & därför också mest bekväma skorna jag har. det är så livet bör levas.


vi hänger utanför pizzerior ibland. kanske för att vi inte tycker om korv.


wasted youth on a bench. jag tycker om hd så jag sitter tätt intill honom.
nu är klockan lite för mycket, jag är trött & sover inom fem minuter. helt lagom,

'i don't trust horses. they've got permanent shoes.
who makes that kind of a commitment to a shoe?'

jag sitter uppkrupen i sängen min med värsta jävla magkramperna i år. knarkar smärtstillande så jag kan jobba i eftermiddag. förresten har jag i en hemskt liten skala börjat teckna igen, vilket känns fint & sådär nybörjarpinsamt. jag har dessutom upptäckt hur tråkigt insnöad jag är på en sak; allt jag gör är porträtt i blyerts [eventuellt kol om det finns till hands], skuggar, suddar, smetar ut & ingenting annat. jag måste ut ur min trygghetzon.


slarvigt tvåtimmarsporträtt av vackraste sue denim,


nu dör jag. magjävel. shit off,

två timmar sömn, bakfylla & ett nedrans magknip.
idag lämnar jag fan inte sängen.

härom natten kröp jag ner i sängen & kikade på filmatiseringen av norwegian wood, baserad på murakamis roman från 87. visst är det alltid klurigt när bok blir film. man tycker aldrig lika bra om det mn ser på skrämen. men i det här fallet blev jag sådär positivt överraskad att jag bara tappade hakan om & om igen. en stor bit fokus har lagts på det visuella, trots att boken gick i en annan riktning. men det är makalöst kan jag säga er. hela tiden känns den väldigt intim & subtil. den tar andan ur en, precis som boken gjorde, fast på ett litet annat vis. & karaktären naoko är precis som jag vill ha henne. se den när ni får chansen.

kan ni tänka er; när jag fyllde år nu förra veckan fick jag en makalöst härlig poncho av min bästa anna. världens absolut bästa plagg. & som den unge & vise vince noir en gång sa;
'it's impossible to be unhappy in a poncho'

jag kan bekräfta att så är tveklöst fallet.

igår kom fina anna till jobbet & fikade med mig.


det var väder som funkade fint utan sjal & med solbrillor, så jag körde på isthé för att känna av våren ordentligt. åt dessutom en av de himla goda hemmalagade pajerna, en grekisk rackare. hur trevligt som helst. sen gick vi hem till anna, tittade på it crowd & pratade lite om allt mellan himmel & jord.

jag har inte alls hunnit ha kameran framme på min nya praktikplats. idag slog jag mig dock ner efter att jag jobbat klart för en fika med en god vän & passade på att klicka lite snabbt. såhär ser det alltså ut; platsen jag spenderar mina dagar på numera.


på andra våningen med stolar & bord lite huller om buller [favorituttryck], omatchande thékoppar & filtar ifall amn skulle frysa lite. det är en väldigt hemtrevlig & mysig känsla. folket som fikar här är en salig blandning av pensionärer, barnfamiljer, studenter & vanliga vuxna med riktiga jobb. ofta sitter det någon i ett hörn med en bok som dricker thé i timmar. då blir jag lätt lite avundsjuk.


idag kikade kajsa inom & drack thé i både rött, grönt & vitt format med mig. & med personalrabatt kan man sitta där hur länge som helst utan att göra av med mer än några tjugor. finfint,

jag lyssnar nästan opavbrutet på i balme coco just nu & kan bara rekommendera resten av världen att göra samma sak. hon är så nedrans fin att jag banne mig inte vet var jag ska bli av.
stings bästa verk, tveklöst.

f; okänd

han kom över en en bag in box halvfull med wiskey, tre enlitersflaskor; den ena med lite finare wiskey, den andra med min bästa päronlikör, den tredje med svenskt gin. han parkerade ett flak öl i mitt kylskåp med. min helg har varit skitfin, med andra ord.

utöver det har jag vunnit en auktion på en löjligt billigt officershatt.

tjugotre år & lite bakfull sådär. jag ser löjligt nöjd ut.
hatten på huvudet; redo att tampas med släkten.

---

tusen småkakor, ett pangkakskalas & väldgt mycket kladdkaka senare är jag äntligen hemma. det som är så fint med att träffa min släkt är att det är så makalöst tydligt vilka av oss som aldrig kommer växa upp. efter en timme smyger jag, lillebror, pappa & jesper iväg [farbror niklas leder vanligtvis tåget, men han var inte med idag] & sätter igång ett gammalt nintendo 64. alla kan banorna utantill, alla är usla vinnare. sen sitter vi så tills mamma kommer & säger att nu går banne mig alla gäster hem, så kom i alla fall upp & säg hejdå.
sjukt fint.

en natt för inte alls länge sedan vaknade jag alldeles för tidigt & kunde inte somna om. eftersom jag inte hade något vettigt eller viktigt att ligga & klura på gjorde jag en liten lista på folk jag helst skulle dricka en kopp thé med. & utan vidare inbördes ordning, här har ni den;


alan rickman.
jag vet inte vad det är som gör denna fina herre så enormt oemotståndlig, men han är banne mig underbar i varje litet avseende. helst av allt hade jag velat sitta & lyssna på en massa lustiga historier om tokiga små saker han varit med om. kanske mest för att hans röst är så härlig. & hans näsa. han skulle kunna sitta i profil. full pott, kind of.


alexander wang.
ärligt talat vill jag bara fråga honom allt om var han får sin inspiration ifrån. en så fruktansvärt kreativ grabb som skapar fantastiskt fina ting. & sen verkar han sådär lagom söt & småblyg med, vilket klart inte går att stå emot.


mara lee.
hon skrev fantastiska 'ladies' som tog mig med storm, dunder & brak för något år sen. jag har inte läst hennes nya 'salome' så det skulle hon få göra för mig. sjukt lång fika, men attans vad härligt det hade varit. & sen hade hon fått se över allt jag någonsin skrivit & markera med röd penna. som en mentor.


alison mosshart.
vi hade pratat om skinntighta svarta jeans, jack whites hår, sena nätter på dansgolv & blivit bästa vänner. hon hade kunnat klippa min lugg precis som hennes & lära mig spela gitarr ordentligt. sen hade jag hängt efter henne som en skugga resten av livet, eller kanske som en liten maskot. vilket hon än föredrar.


simon amstell.
ärligt talat vill jag mest bara be honom om att hålla mig i handen & krama mig varm resten av livet. jag tror han hade varit bäst på det.

vem hade du helst velat ta en fika med just nu & varför?

jag har lite magknip.
den här parkan/capen är helt fantastik. helt klart tjusigaste vårjackan jag kan tänka mig. & nu är den nedsatt från 750:- till 300:- vilket är ett riktigt fint pris. men jag har inte pengar undanlagda till sådana tjusigheter just nu. & när jag har det om en dryg vecka kanske den är borta... usch, jag vet inte.
ska jag, ska jag inte?

ikväll kikade jag på simon amstells live dvd 'do nothing' för första gången. himla fina grejer kan jag säga er. en man med mer ångest bubblande inombords & bekymmer med relationer får man nog ta & leta efter. men det fanns en grej jag fastnade lite extra för. här är ett klipp;



är det någon mer än jag som är helt med på vad han menar? visst, jag såg inte serien ordentligt förrän många år senare [tror jag var runt sex år när den sändes], men man föll verkligen platt för den här tysta svåra grabben i flanellskjorta som var riktigt bra på att luta sig mot saker. & det är verkligen en attraktiv stereotyp. nedrans serie, vad har den ställt till med egentligen?